Jag kan flyga ... Jag är inte rädd

Stämmer inte alls, jag är livrädd.

Snart är det dags för mig att ge mig ut i luften igen, något som jag försökt att låta bli att tänka på. Jag har skjutit undan alla dessa tankar på att jag ska åka iväg och därmed kunnat ta det ganska lugnt. Tills nu. Jag känner mig spyfärdig. 

Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta. Klumpen i magen, oroligheten , tårarna som bränner bakom ögonlocken så fort jag tänker på det lite för mkt och stressen över att jag ska flyga kommer jag ha tills det är dags. Och när det väl är dags måste jag bita ihop ordentligt.  Barnen ska nämligen med och jag vill verkligen inte föra över min flygrädsla på dem. 

I helgen är det många som försökt lugna mig, försökt få mig att tänka logiskt osv.  Men det hjälper inte mig ett dugg. Blir inte det minsta lugn. 

Ångesten sitter där den sitter och lär inte försvinna.

Oliver däremot han är coollugn o tycker det är kul att flyga och har berättat precis hur allt går till för mig, tex när man måste ha bältet på sig osv 

Det kommer att gå bra! Nu var det sagt, o det hjälper föga.
Nej, men det jag faktiskt tänkte på var att du borde kontakta din vårdcentral och kräva KBT; kognitiv beteendeterapi.
Kan verkligen vara värt ett försök! Vet flera som blivit hjälpta av detta.
Tror du har rätt till 10 tillfällen bekostade av landstinget...
På Vråen finns två härliga tjejer som bl sysslar med sådant (tror jag!) Kram