Drömmar
Inatt drömde jag om tid som skulle flyttas, häromnatten drömde jag om ett gäng killar som jagade mig och kastade sten efter mig. Och för att de inte skulle jaga mig var jag tvungen att betala en arbetskollega 500kr i veckan.
Ligger just nu i sängen o försöker andas o stressa ner. Otroligt skönt att det är lördag men jag har väldigt svårt att varva ner. Så mycket jag vill hinna göra idag men egentligen borde jag nog bara ta det lugnt och njuta av att det är just helg o ledighet. På den senaste tiden har jag stressat igenom allt jag gjort - träningen , morgonen , jobbet, hämtningen o lämningen av barnen, löpturerna, maten , läggningen, leken mm. Ja allt. Jag har svårt att njuta av stunden här och nu utan tänker mest på vad klockan är hela tiden och hur mkt jag måste göra och hinna med under dagen. Oerhört dålig vana och riktigt tråkigt att tex tänka att nähä nu hinner jag inte springa mer nu måste jag hem.
En ovana jag ska försöka bryta och mer njuta av stunden här och nu när det kommer till allt.
Det va morgontankarna den här lördagen. Nu måste jag gå upp och starta dagen.
Jag kan flyga ... Jag är inte rädd
Stämmer inte alls, jag är livrädd.
Snart är det dags för mig att ge mig ut i luften igen, något som jag försökt att låta bli att tänka på. Jag har skjutit undan alla dessa tankar på att jag ska åka iväg och därmed kunnat ta det ganska lugnt. Tills nu. Jag känner mig spyfärdig.
Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta. Klumpen i magen, oroligheten , tårarna som bränner bakom ögonlocken så fort jag tänker på det lite för mkt och stressen över att jag ska flyga kommer jag ha tills det är dags. Och när det väl är dags måste jag bita ihop ordentligt. Barnen ska nämligen med och jag vill verkligen inte föra över min flygrädsla på dem.
I helgen är det många som försökt lugna mig, försökt få mig att tänka logiskt osv. Men det hjälper inte mig ett dugg. Blir inte det minsta lugn.
Ångesten sitter där den sitter och lär inte försvinna.
Oliver däremot han är coollugn o tycker det är kul att flyga och har berättat precis hur allt går till för mig, tex när man måste ha bältet på sig osv
Bye bye januari
Att januari snart är över och att jag tycker det är otroligt skönt är en underdrift.
Hela januari och nu mer än nånsin har bestått av ångest. En ångest som äter upp mig inifrån och som grundar sig i prestationsångest o stress.En känsla som fått mig att känna mig otillräcklig , dum och värdelös. Hjärnan har inte riktigt varit på min sida och är det något jag avskyr så är det att känna mig dum o otillräcklig. Så nu när den här månaden snart är över så hoppas jag kunna lämna alla dessa negativa känslor bakom mig.
Så det är med ett rent nöje jag säger bye bye januari och välkomnar en ny månad.
Ny månad med nya tag och enbart med positiva tankar. Skön och frisk känsla!
Nu väntar en helg med familjen där all fokus ska vara på två st, Oliver och Molly. Precis så det ska vara - alltid. Trevlig fredag till er alla!
Han
Min man - han kan!
Att Alex är något utöver det lilla extra det visste jag. Men han slutar ändå aldrig förvåna mig. Hans intellegens tex är något utöver det vanliga och det imponerar på mig varje gång. Jag vet inte om det finns något han faktiskt inte kan.
Han kan , om jag ska vara ärlig, även göra mig helt tokig ibland. Så tokig så att jag har lust att slita av mig (läs han) håret , speciellt när jag vet att jag har rätt och han fel.
Men det går trots allt snabbt över och han blir återigen min klippa , min stöttepelare, min bättre hälft och den som plockar ner mig på jorden när jag flyger iväg alltför högt upp i det blå.
Finns inte någon som du och jag är så otroligt stolt över dig och allt du årstadkommer och tar dig an.
Nya utmaningar väntar runt hörnet för min älskade A och jag vet att han kommer att lyckas även med dem.
~ kärlek ~
Älskade A
Språkkunskap
Språk är något jag alltid tyckt varit väldigt roligt. Det är något jag varit väldigt intresserad av ända sen tidiga tonår därav valet för just språklinjen senare på gymnasiet. Tyska, italienska spanska o lite mer engelska var språken jag läste.
Språk har som sagt alltid fascinerat mig, både genom att kunna förstå vad andra säger dels genom att kunna göra sig förstådd utomlands. Spanskan o italienskan var mina favoritämnen, två väldigt fina språk. Tyskan var däremot ingen större favorit även om det sas att det va det språket man skulle ha mest användning för. Ville även läsa teckenspråk men det blev aldrig någon klass av det.
Då jag insett hur enormt dålig jag faktiskt är på språk idag så hade det varit roligt att friska upp minnet lite genom att läsa en kurs. Om man ska tänka mest matnyttigt så hade det bästa varit att läsa en engelska kurs , inte en nybörjarkurs utan mer en kurs om vardaglig fraser mm. Men samtidigt hade det varit himla kul att friska upp minnet från italienskan o spanskan. Det skulle tex vara kul att kunna lite spanska inför Mallorcaresan som sker i sommar.
Får titta lite närmre på vad som finns, men kanske att engelskan hade varit bättre att läsa.
Hojta till om det är ngn som är sugen på att ta en kvällskurs!
Ett bra inlägg på Facebook
Såg ett så otroligt bra Facebook inlägg igår. Har länge tänkt skriva ngt liknande men den här kvinnan har sagt nästan allt som jag tänker.
Visst vi har ingen egen gård men det finns fler anledningar till varför inte alla föräldrar kan dela sina föräldradagar lika .
Att folk har åsikter om precis allt och speciellt när det kommer till föräldraskap det vet vi. Men när man påstår att man skulle vara en sämre förälder för att man inte tar ut dem gör mig riktigt arg. Och att andra ska bestämma hur vi i vår familj ska fördela våra dagar och hur vi ska leva våra liv kan göra mig totalt vansinnig. Vi gör det som fungerar bäst och är det bästa för oss.
Tack Maria Wallström för att du sätter ord precis på hur så många känner när det kommer till dessa bajsnödiga åsiktsmaskiner.
Mina älskade hjärtan
Finns nog inga som kan göra mig så tokig som dessa två. Men det finns inte heller någon som kan göra mig så glad som dessa två. De gör mig så stolt, stolt över att få vara just deras mamma. Mina fina älskade barn.
Det dåliga samvetet
Gnager hål på mig. Skickade df sändebud till eko för en liten tjänst.
Jag vet att det inte hjälper på något vis men om tomten varit här och lämnat två små pkt så kanske de får ngt annat att tänka på än att deras mamma är världens tråkigaste just nu. Åtminstone för en liten stund.
Jag vet att det inte hjälper på något vis men om tomten varit här och lämnat två små pkt så kanske de får ngt annat att tänka på än att deras mamma är världens tråkigaste just nu. Åtminstone för en liten stund.
Nu ska jag bara försöka få de inslaget innan de kommer hem.
Måndag
Febern ha tagit fäste ordentligt här hemma, nu har även oliver rykt dit. Han är inte jätte dålig men den finns där ändå, febern. Även jag mår lite sisådär - fryser o jar ont i kroppen. Skulle vara konstigt om det inte hoppade på mig.
Imorgon är det dags operation. Förmodligen iaf. Just nu tror jag ärligt talat inte den blir av. Jag börjar sakta men säkert att ställa mig in på det. Och visst jag kommer bli besviken som bara den hur inställd på det jag än är.
Men jag börjar även få lite kalla fötter. Tänk om ngt händer? Hemska biverkningar? Gör jag rätt? Jag är med andra ord ngt så otroligt fruktansvärt nervös så att jag är illamående. Så i ärlighetens namn vet jag inte vad som gör mig mest nervös/stressad just nu - tanken att operationen skjuts upp eller det faktum att jag faktiskt blir opererad imorgon. Inte mkt annat att göra än att vänta just nu. Vad som händer återstår att se.
Trött febrig tjej i helgen
Update: ringde kliniken för att höra mig för då jag är rätt säker nu på att jag kommer bli hemskickad imorgon. Men de ville att jag skulle förbereda mig för op o komma dit, sen får narkosläkaren avgöra om jag är för dålig.
Söndagstankar
Nu är det inte många dagar kvar tills det är dags för mig att lägga mig på operationsbordet. En operation som jag tidigare tagit ganska lätt på men som jag nu blir mer o mer nervös inför.
Just nu är jag inne i en period då det är rätt mycket, både på jobbet o hemma. Det är stressigt och operationen som väntar gör det inte enklare då jag kommer "förlora" flera dagar pga att jag blir sängliggandes och jag känner mig själv. Det dåliga samvetet är då ett faktum! Inget jobb på ett par v, ingen träning på ett par månader och dessutom otillräcklig hemma o för barnen.
Har fått väldigt dåligt med sömn den här helgen, varit vaken på nätterna, känt stressen, haft ångest , funderat på olika lösningar på jobbet mm. Jag hör hela tiden att jag måste prioritera, man kanske inte ska va med på alla aktiviteter, jag behöver kanske inte träna både på morgonen o kvällen, det behövs kanske inte städas just nu idag, det räcker kanske att äta ngt lättare idag som tex mackor ikväll , lunchen imån får ordna sig ändå. Men då man är uppe i varv så är det ganska svårt att varva ner. Har jag tex inte med mig lunch imorgon betyder det även att jag måste gå ut och köpa lunch vilket tar längre tid och mindre tid att arbeta. Mer stress.
Jag älskar december månad och allt vad det innebär. Men just nu känner jag att jag bara vill att den här stressiga perioden med en massa måsten o förväntningar ska vara över. Jag är trött, jag vill kunna sova utan att vakna pga ångest o stress. Jag vill kunna vara vaken o njuta av stunden utan att känna att jag är på fel plats.
Min älskade stjärna - passar på att gosa /leka/bära så mkt som möjligt med henne o hennes bror nu innan jag blir helt sängliggandes.
Tankar
Redan lördagkväll? Vart tog hela den här dagen vägen?
Det har känts som en rätt konstig dag, på många olika sätt. Vi har återigen fått mer bevis på att man inte ska ta något för givet. Att livet kan förändras i ett ögonblick. Jag tänker givetvis på händelserna i Paris men även på de som bekämpar diverse privata "strider" här hemma.
Vad jag känner för händelserna i Paris behövs väl knappt nämnas. Som alla andra terrorbrott så är det fruktansvärt och jag känner verkligen med de drabbade.
Att mina barn ska växa upp i en värld full av människor vars hat är så stort skrämmer mig något enormt.
Mina hjärtan - glada, spralliga o helt ovetandes
Här hemma laddar vi för fullt inför landskampen som är ikväll. Mina små älsklingar springer runt o sparkar boll, helt ovetandes om den ondska som finns där ute. Vad jag önskar att ni fick växa upp i en glad och trygg värld utan några som helst hemskheter.
Ge ett bidrag du oxå
Överallt kan vi läsa om de stackars människor som lämnar allt och flyr över Medelhavet i hopp om att få ett bättre liv.
Och jag antar att det berör fler än mig. Ingen har väl undgått den senaste bilden på den 3 åriga pojken? Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Jag kan knappt läsa om det utan att bita mig i läppen - gör jag inte det så bryter jag ihop. Hur kan världen vara så oerhört orättvis? Det är så svårt och förstå.
Jag har funderat framochtillbaka vad man kan göra för de stackars människorna. Som det uttjatade ordspråket en kan inte göra allt men alla kan göra ngt , så finns det alltid något man kan göra för att försöka bidra, försöka hjälpa.
Det är inte mkt och jag vill gärna göra mer för att hjälpa de utsatta. Men det är iaf ngt....
Ge ett bidrag du oxå och sprid det till alla du känner! Många bäckar små....
Smsa HAV100 till 72980 och skänk 100 kr du oxå!!!
En liten påminnelse då livet är skört
Jag tycker att för varje dag som går så får vi ytterligare bevis och tecken på att livet är skört o att allt kan förändras i en handvändning. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och det skrämmer mig. Finns inget som skrämmer mig så mkt som tanken att ngt skulle hända ngn av mina nära. Så det är därför viktigt att ta tillvara på varenda ögonblick vi har tillsammans med de vi bryr oss om.
Jag och A bråkar aldrig, visst att vi kan vara oense om vissa ting men vi bråkar inte. Men för några dagar sedan hade vi ett tjafs,ett onödigt missförstånd som blev en höna av en fjäder o som gjorde att vi gick o lade oss utan att ha rett ut det ordentligt. Har aldrig känt en sån tyngd tidigare när jag vaknade dagen efter. Visst vi redde ut allt direkt på morgonen o insåg hur löjligt det va men man ska aldrig gå och lägga sig när man är oense och inte heller åka iväg/bort när man är det, inte ens göra ett ärende utan att allt är bra.
Senare den dagen fick jag veta en sak som är ytterligare ett bevis på att livet kan förändras från den ena sekunden till den andra. Då känner jag ännu mer att det inte finns tid för onödiga tjafs. Allt kan gå från perfekt till katastrof på bara två sekunder.
Här hemma säger vi alltid Jag älskar dig, både när vi lägger oss, åker till jobbet, lämnar på dagis, alltså vid varje tillfälle i stort sett. Något som jag tycker är oerhört viktigt. För som jag skrev tidigare, livet är alldeles för skört och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.
Jag vet att det låter klyschigt och för en del lite för mkt men det är inte mindre sant för det. Så det kan inte sägas för många gånger så ta det som en liten påminnelse: Ta tillvara på varje ögonblick, njut av era kära o tiden ni har tillsammans och låt inga missförstånd eller andra bagateller ta upp er tid. Vår tid tillsammans med de vi älskar är alldeles för dyrbar för det! Ta inget eller ingen för givet, be om förlåtelse och låt eran familj o dem ni älskar få veta hur ni känner - ofta o mkt. Lev idag för ingen vet vad som väntar imorgon.
En ny fas i livet står bakom knuten
En ångest och en liten oroskänsla har sakta men säkert infunnit sig och ligger över mig som ett stort regnmoln.
Att tiden går fort och att den går ännu fortare när man har roligt är allmänt känt och ett uttryck som man hör allt oftare. Men att den här tiden som mammaledig med andra barnet skulle gå så här fort kunde inte ens jag föreställa mig.
Även då jag kan bli smått galen på mina barn emellanåt och att jag trivs som fisken i vattnet på mitt jobb och med det jag gör så är det ändå med en klump i halsen som jag börjar inse att den här tiden hemma med mina små hjärtan snart är förbi. Förbi för gott. Att de båda ska iväg på dagis och i stort sett växa upp för att sedan bli ännu större och våra gemensamma dagar kommer vara ett minne blott gör mig en aning förtvivlad. Vet att det inte är så illa då vi har både helgerna och kvällarna ihop. Men våran onsdag tex, som jag o barnen har, då vi alltid hittar på ngt, fikar mm kommer jag att sakna ngt enormt.
Är väl medveten om att dessa känslor är rent av egoistiska då oliver älskar att vara på dagis och det märks att molly är oerhört redo för vad som komma skall. Det märks bla på hur glad hon blir varje gång vi närmar oss dagis och hur arg hon blir varje gång hon är tvungen att följa med mig därifrån. Dessutom är dagis nästa steg för oss och det behövs både med tanke på det sociala planet samt att de lär sig ngt oerhört mkt (på gott o ont dvs) med andra ord är det nyttigt. Och det för oss allihop.
Jag kan inte heller fortsätta att gömma mig bakom mammarollen och måste inse att det är även nyttigt och mer än välbehövligt för mig att komma ut i arbetslivet igen. Dessutom vet jag att det kommer att bli roligt oxå. Men trots det så kan jag inte hjälpa att tycka att det är rätt sorgligt att det här ska ta slut. Det är ju ändå slutet av en väldigt betydelsefull del i våra liv som vi aldrig kommer att få tillbaka, samtidigt som det är början på något nytt och det kan ju alltid kännas lite läskigt till en början.
Det är knappt två månader kvar tills en ny fas i våra liv börjar och till dess ska jag se till att njuta av varje minut och göra det bästa av allt tillsammans med mina små älskade mini monster.
Rena bergodalbanan
Om gårdagen vart en av de bättre dagarna så får väl denna klassas som en av de sämre. Motivationen till det mesta är som bortblåst och jag har en inre stress och nervositet som inte riktigt vill ge med sig.
Är medveten om vad en av anledningarna är och det är att London närmar sig med stormsteg. Jag är så fruktansvärt nervös inför resan att jag skulle kunna bryta ihop närsomhelst. Jag har aldrig gillat att flyga men heller aldrig förstått riktig flygrädsla, förräns nu. En känsla jag inte är vidare bekant med men som är oerhört påfrestande för mig, hjärtat rusar, stressen står en upp i halsen och gråten är inte långt borta. Håller tummarna hårt för en snabb, smärtfri o lättsam resa när det väl är dags.
Den här torsdagen lär inte gå till historien som en av de bättre. Men den är ju inte slut än så vem vet det kanske vänder.
För ett år sedan
Så såg det ut såhär ...
För ett år sen då M va lite drygt två månader så fick hon Rs virus. Något som de flesta barn har haft då de fyllt två men långt ifrån alla blir så dåliga att de måste läggas in, bara runt 1%. Det berättade läkaren när vi va på vmo sjukhus för att inhalera, då det konstaterades att hon hade rs. Dagen efter fick vi åka upp akut till Ryhov för att hon blivit betydligt sämre. Hon sov hela tiden, andades häftigt, hade bara ätit några ml ersättning under dagen och va knappt kontaktbar.
De vi träffade på Ryhov o som hjälpte oss va helt underbara. Även då jag kände mig totalt hjälplös vissa stunder o bröt ihop en hel del pga att situationen o miljön kändes så skrämmande så kändes det ändå tryggt att vara där , där i deras händer.
Att få se barnen i sån sjukhusmiljö igen är något jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra. Det gör så fruktansvärt ont i mig att för vissa föräldrar är det vardag. Och det finns ingen rättvisa i det. Att stå jämte som förälder, att kanske inget kan göra och känna sig så otroligt hjälplös..... En ren mardröm.
Våran älskade tjej
Blåsa bubblor kan vara ett tecken på RS
Samma dag då vi åkte hem - nöjd tjej som slipper alla slangar.
Väl hemma och är så gott som sig själv igen
Molly kvicknade till rätt fort när hon väl fick hjälp med andningen och fick tillbaka energin. Så på måndagen fick vi åka hem - lättad över att det gått så bra men samtidigt livrädd över att inte länge ha några läkare som tittar till oss stup i kvarten.
Jag va ensam hemma och den första natten höll jag mig vaken för att jag ville ha koll på hennes andning. De kommande nätterna efter det satte jag alarmet en gng i halvtimmen för att kontrollera andningen o magen.
Vi fick även order om att hålla oss borta från affärer, folksamlingar osv. För när man haft ett sånt här kraftigt rs så kan det komma tillbaka ännu kraftigare de närmsta veckorna om man inte är tillräckligt försiktig.
Ett tips till er som tror att erat barn har Rs. Håll koll på magen, mellan revbenen. Blir det som ett hål där så kan det bero på att deras andning är ansträngd och tillsammans med ingen aptit (skriv upp varje gång hur mkt han/hon äter, man glömmer fort )och slöhet så ska ni söka hjälp direkt!
Än så länge har vi inte märkt av några som helst konsekvenser av att hon fick RS. Läkarna berättade nämligen att har man blivit så pass dålig så är risken ganska stor att man tex kan få förkylningsastma senare. Men som sagt än så länge är det inget vi märkt o vi hoppas att hon slipper det.
Att få se barnen i sån sjukhusmiljö igen är något jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra. Det gör så fruktansvärt ont i mig att för vissa föräldrar är det vardag. Och det finns ingen rättvisa i det. Att stå jämte som förälder, att kanske inget kan göra och känna sig så otroligt hjälplös..... En ren mardröm.
Det får en verkligen att tänka till. Att det finns inget annat som betyder något än att alla ska få vara friska och ha hälsan.
Blogga eller ej
Ibland funderar jag på varför jag egentligen bloggar. Visst jag gillar att skriva av mig, kunna gå tillbaka och läsa, minnas, skratta, inspirera, ventilera åsikter och samtidigt få dela med mig av sådant som jag gillar men frågan är vad jag egentligen får ut av det genom att skriva öppet. Varför har jag inte en stängd blogg istället? Eller sparar dok. på datan?
För även om jag gillar att dela med mig av tips, inredning, shopping så delar jag ju även med mig en liten del av det privata - när det tex kommer till barnen, vad vi gör mm, det är ju inte bara mitt liv.
Jag har absolut ingen stor blogg, den är väldigt liten men ni är ändå ca 150 personer som läser min blogg dagligen och jag kanske vet vilka 20-30 av er är(?). Det känns lite småläskigt på ngt vis, att ni vet vad jag gör/gillar/ogillar/känner/tycker och jag har inte en aning om vilka ni är.
De människor som har blogg/instagram/Twitter eller delar med sig på ngt annat socialt forum som tex Facebook måste nog ha ett sorts bekräftelsebehov. Man vill ha feedback o bekräftelse på det man gör, precis som på det mesta man gör här i livet.
Och det är rätt konstigt att jag som gärna inte vill höras, synas eller ta för mkt plats i det verkliga livet då väljer att ha en blogg. Där vem som helst som vill kan se och höra mig när de har lust. Lite dubbelmoral från min sida?! För jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att få höra att folk som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg, faktiskt gör det.
Det är väl bara så att skriva ner saker vid en skärm är lite enklare och jag syns och hörs åtminstone inte just där jag sitter.
Väldigt blurrigt inlägg såhär på måndagsförmiddagen och jag vet egentligen inte vart jag ville komma. Svaret på frågan om jag borde blogga eller ej lär jag inte få nu. Ibland känner jag bara för att lägga ner bloggen, speciellt då den blir lite av ett stressmoment oxå, medans andra dagar så blir suget av att få ventilera, dela med mig av det jag gillar eller visa upp sånt jag är oerhört stolt över - dvs min familj, alldeles för stort.
Ha en fin måndag nu ❤️
Kärleken är evig (smörigt värre)
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle känna såhär för ngn som jag gör för min älskade A. Han är min klippa,mitt stöd och min stora kärlek här i livet.
Ordet älska har alltid varit ett väldigt stort ord men vad finns det för ord när inte just det ordet räcker till? Vad säger man när orden inte räcker till?
Det är precis så jag känner för A.
Det bästa av allt är att han har gett mig det finaste man någonsin kan få.
Dessa två stjärnor.
Min fina A - och som oliver hade sagt: jag älskar dig till månen!
En rädsla
Jag har insett en sak. Efter att ha blivit mamma har jag förvandlats till en extremt rädd person och ju äldre jag blir desto räddare blir jag. För allt.
Eller ja inte för allt men i synnerhet för att åka iväg ngnstans. Jag har tex aldrig varit flygrädd tidigare men blir det mer o mer.
Min största rädsla här i livet är ju såklart att ngt ska hända mina barn. Men jag är även extremt rädd för att något skulle hända mig och att jag skulle gå miste om oliver o mollys uppväxt.
Pga min rädsla så har jag ingen större lust att åka ngnstans eller jag vill men fegisen inom mig som säger tänk om tar över helt. Tänk om planet störtar... Tänk om det kommer en tsunami.... Tänk om det sker ett terrorattentat... Tänk om ngn tar Oliver/molly..tänk om vi krockar (jag är extremt jobbig att åka bil med)..Jag får nästan som en panikkänsla inom mig. En del av mig vill såklart uppleva så mkt som möjligt och se så många platser som möjligt och samtidigt dela detta med mina barn. Men den andra delen, som oftast tar över, vill helst bara hålla sig på hemmaplan tillsammans med familjen.
Jag vet att mycket kan hända här oxå men jag känner ändå mig lite tryggare i vårt hem där jag känner till det mesta. Alex däremot har väldigt svårt att förstå hur jag känner då han gärna åker iväg och älskar att flyga. Och jag kan själv bli irriterad över hur jag kan låta fegisen inom mig styra. Men det är inget jag kan råda över, inte just nu iaf. Samtidigt vet jag att det egentligen bara är att ta tag i det för att övervinna rädslan men den där delen av mig som hela tiden tänk om är starkare än vad man kan tro ibland.
Vad jag vill ha ut av det här inlägget vet jag inte riktigt mer än att berätta att jag blivit otroligt rädd för vissa saker som gör att jag kanske inte alltid väljer att följa med då det i mitt huvud utgör en viss risk och ifall det är ngn som känner igen sig.
Förstår ni vad jag menar? Någon som blivit precis likadan sen de blev föräldrar?
Älskade ungar - ni har mitt hjärta till fullo
❤️
Dessa nedrans tänder
Inatt har M hållt oss vakna, i stort sett heela natten. Vi förstod redan vid åtta tiden igår kväll att det här kommer bli en tuff natt då hon vaknade då för första gng och hade ren panik. Hon va helt otröstlig och bara låg och sparkade. Precis som för lite drygt två veckor sen.
Älskade lilla M 💕
Hon va lugn i kortare perioder och Ipren och lite musik från sängmobilen hjälpte. Vi tror att det är tänderna som spökar. Tänk vad olika det kan vara, oliver märktes aldrig av att han gick nya tänder medan molly verkar få fruktansvärt ont.
Vid tre tiden lugnade hon ändå ner sig och vi hade kunnat somna men jag kunde inte riktigt utan låg och funderade på i lördags. Funderade på vilka fina människor vi har runt omkring oss. Helt enkelt hur himla lyckligt lottad jag känner mig.
Att jag anser att jag har världens bästa familj/släkt är ju ingen hemlighet. Och att den nu har utökats, lite mer på riktigt, av människor som är så fina är helt otroligt underbart.
Alex har en familj och en släkt som man inte kan annat än tycka om, allihop. De är sådär härligt sammansvetsade men så varmt välkomnande, roliga och genuint snälla. De är människor som man verkligen trivs med som man vill ha runt sig. Ni vet såna där människor som man vill krama en extra gång bara för att de helt enkelt är sådär bra.
Hur som, jag älskar och är verkligt glad, tacksam och oerhört stolt över att jag få vara en del av den familjen/släkten.
Family - where life begins and love never ends
