Eller ja inte för allt men i synnerhet för att åka iväg ngnstans. Jag har tex aldrig varit flygrädd tidigare men blir det mer o mer. 

Min största rädsla här i livet är ju såklart att ngt ska hända mina barn. Men jag är även extremt rädd för att något skulle hända mig och att jag skulle gå miste om oliver o mollys uppväxt. 

Pga min rädsla så har jag ingen större lust att åka ngnstans eller jag vill men fegisen inom mig som säger tänk om tar över helt. Tänk om planet störtar... Tänk om det kommer en tsunami.... Tänk om det sker ett terrorattentat... Tänk om ngn tar Oliver/molly..tänk om vi krockar (jag är extremt jobbig att åka bil med)..Jag får nästan som en panikkänsla inom mig. En del av mig vill såklart uppleva så mkt som möjligt och se så många platser som möjligt och samtidigt dela detta med mina barn. Men den andra delen, som oftast tar över, vill helst bara hålla sig på hemmaplan tillsammans med familjen. 

Jag vet att mycket kan hända här oxå men jag känner ändå mig lite tryggare i vårt hem där jag känner till det mesta. Alex däremot har väldigt svårt att förstå hur jag känner då han gärna åker iväg och älskar att flyga. Och jag kan själv bli irriterad över hur jag kan låta fegisen inom mig styra. Men det är inget jag kan råda över, inte just nu iaf. Samtidigt vet jag att det egentligen bara är att ta tag i det för att övervinna rädslan men den där delen av mig som hela tiden tänk om är starkare än vad man kan tro ibland.

Vad jag vill ha ut av det här inlägget vet jag inte riktigt mer än att berätta att jag blivit otroligt rädd för vissa saker som gör att jag kanske inte alltid väljer att följa med då det i mitt huvud utgör en viss risk och ifall det är ngn som känner igen sig.

Förstår ni vad jag menar? Någon som blivit precis likadan sen de blev föräldrar?

Älskade ungar - ni har mitt hjärta till fullo

 ❤️