Veckan som varit har varit tuff då sömnen varit minimal. Jag känner inte igen mig själv längre då minnet sviker, jag är klumpig och jag går mest runt som i en dimma.

Det både syns och känns att man bär på några kg extra och att sova kan därför bli lite svårt. Va längesedan ja sov riktigt skönt och att vara helt utvilad är bara att glömma.

Igår kom allt ifatt mig och hela familjen fick känna på hur det är att var gravid eller rättare sagt, de fick träffa världens-mest-ostabila-gravida-Linda.

Jag antar att bristen på sömn och gravidhormoner(åtminstone kan jag skylla på det) som rusar i taket gjorde sitt då bägaren rann över och jag fick ett mindre psykiskt utbrott. Inget passade, ingen förstod mig, jag va oerhört ensam, livet va orättvist och det va fruktansvärt synd om mig. När jag dessutom ser att Alex försöker hålla sig för skratt när jag har ett av de större utbrotten gör inte saken bättre. Men mellan tårar som sprutar och då jag mer eller mindre skrek att ingen förstår hur jag mår, så skämdes jag då jag va medveten om att jag betedde mig otroligt dumt. Jag klarar inte av när människor tycker synd om sig själva och allra mindre när jag själv gör det. Vedervärdigt!

 

Som tur är har jag världens bästa Alex som är väldigt förstående och han tog inte mina små utbrott så allvarligt.

Trots att jag skäms för hur lite som behövs ibland för att bägaren ska rinna över så var det på ngt sätt skönt att få utlopp för det.

Men nu får det vara bra, det räcker med en sån skitdag som igår, åtminstone på den här sidan av året :).

 

Nu satsar vi på en bra vecka utan några som helst negativa gravidhormoner.