Gravidstatus

Stor, klumpig, trött, röd i ögonen, svullen, sömnlös, värk, halsbränna och magkatarr utan dess like. Tappar jag ngt på golvet så låter jag det ligga kvar där tills ngn annan plockar upp det, det är alldeles för jobbigt att böja sig ner för att plocka upp det.
 
Måste säga att det är rätt skönt att bara få vara hemma just nu. Att slippa ta på sig kläder som är sjukt obekväma för att allt är verkligen för litet och stramar åt på de mest obekväma ställena just nu. Så att dra runt här hemma, fixa och dona i myskläder är helt klart en härlig känsla.
Gillar speciellt förmiddagarna, jag går upp runt sex (ingen sovmorgon här inte), äter frukost i lugn och ro, gör mig i ordning, tar en promenad - där jag försöker att undvika att sätta mig på rumpan,mm. Det är på fm jag får saker o ting gjort för sen på em finns ingen energi kvar så då är det soffan som gäller.
 
Den här veckan har det blivit långpromenader, inga pw:s direkt men sköna promenader, fika och lunch på stan, samt en del småfix här hemma.
Träffade även min systerson igår och inatt fick han magsjukan så nu håller jag tummarna HÅRT för att jag ska slippa det. Med tanke på hur min kropp är nu så vill jag defintivt inte ryka på det.
Så dagens planer med Kajsan o Karin fick tyvärr skjutas upp så jag inte bär på några magsjukebaciller och smittar ner dem.
 
Statusen är alltså ungefär lika med en bakfull flodhäst men jag gillar läget skarpt ändå!
 
 
 
 
 

Magen då och nu

Magen den här gången
 
Magen i samma v fast när Oliver bodde där
 
Ser inte ngn större skillnad mer än kanske att jag har ngn mer leverfläck nu och att naveln putar ut betydligt mer,( ser nästan ut som en bröstvårta så här från sidan.....eller ju mer jag tittar på den bilden ju mer ser magen ut som ett gigantiskt bröst.)...
 
Kanske, kanske att magen är liiite mer putigare oxå den här gng
 
 

Blöjtårta

Jag fick en sån fin blöjtårta så det är inte klokt. Önskar att ni alla fick se hur fin den egentligen är men kameran kan inte göra den rättvis!

Svart, vit och grå och innehåller napp,flaska,kläder,gosedjur, filt, bok, choklad och givetvis blöjor. 




Jag vill inte ta isär den, så mkt gillar jag den! 
Återigen T A C K!

Babyshower

Idag blev jag totalt överraskad av mina fina vänner när jag kom hem. Mamma lurade iväg mig för att titta och flytta över våra bilder från gravidfotograferingen och när jag sedan kom hem väntade det en babyshower för mig. Jag brukar ha full koll och jag brukar kunna lista ut när det är ngt på gång men den här gången hade jag inte den minsta aning.
 
De hade ordnat så fint med alltihop, allt i från mat till en super fin blöjtårta.
 
 
 
Dukningen och blöjtårtan va helt och hållet i Linda färger, svart vitt o grått!
 
Klassiska blöjleken, vilket jag för övrigt gissade rätt på alla tre. Choklad är ngt jag kan!
Ser en aning skeptisk ut trots att jag vet att det inte va ngt annat än choklad. Men att äta från en blöja tillhör ju inte direkt vanligheten.
 
Jag blev som sagt helt överraskad och detta va inget jag väntade mig. TACK snälla fina vänner för allt ni fixat och ordnat. Så tacksam jag är för att ha er i mitt liv.
 
 
 
 

Hormoner och psykutbrott

Veckan som varit har varit tuff då sömnen varit minimal. Jag känner inte igen mig själv längre då minnet sviker, jag är klumpig och jag går mest runt som i en dimma.
Det både syns och känns att man bär på några kg extra och att sova kan därför bli lite svårt. Va längesedan ja sov riktigt skönt och att vara helt utvilad är bara att glömma.
Igår kom allt ifatt mig och hela familjen fick känna på hur det är att var gravid eller rättare sagt, de fick träffa världens-mest-ostabila-gravida-Linda.
 
Jag antar att bristen på sömn och gravidhormoner(åtminstone kan jag skylla på det) som rusar i taket gjorde sitt då bägaren rann över och jag fick ett mindre psykiskt utbrott. Inget passade, ingen förstod mig, jag va oerhört ensam, livet va orättvist och det va fruktansvärt synd om mig. När jag dessutom ser att Alex försöker hålla sig för skratt när jag har ett av de större utbrotten gör inte saken bättre. Men mellan tårar som sprutar och då jag mer eller mindre skrek att ingen förstår hur jag mår, så skämdes jag då jag va medveten om att jag betedde mig otroligt dumt. Jag klarar inte av när människor tycker synd om sig själva och allra mindre när jag själv gör det. Vedervärdigt!
 
Som tur är har jag världens bästa Alex som är väldigt förstående och han tog inte mina små utbrott så allvarligt.
Trots att jag skäms för hur lite som behövs ibland för att bägaren ska rinna över så var det på ngt sätt skönt att få utlopp för det.
Men nu får det vara bra, det räcker med en sån skitdag som igår, åtminstone på den här sidan av året :).
 
Nu satsar vi på en bra vecka utan några som helst negativa gravidhormoner.

Namn på den lille

Namn på bebisen är otroligt svårt,fast inte om man frågar oliver. Frågar man honom vad bebisen ska heta så blir det Isabella, vare sig det är en pojke eller flicka. Trots att Isabella är ett jätte fint namn så är det inte riktigt det namnet vi har tänkt oss.
Vi har två namn som vi gillar och det är inget vi håller hemligt.(Varför ska man göra det förresten?) Sen att vi har namn nu som kanske sedan inte alls passar in på bebisen och som gör att vi ändrar oss helt, är en annan femma. För det kan hända att vi ändrar oss, det är ju inget som är skrivet i sten, åtminstone inte nu.
 
Men som vi känner nu så blir det iaf samma namn som vi hade om det skulle bli en flicka då vi väntade Oliver, nämligen Molly. Blir det en pojke så blir det en Maximilian. Jag gillar namnet Max och jag gillar namnet Milian och Alex vill att pojken ska heta Maximilian. Då kan smeknamnet, från åtminstonde mamma, bli Milian (tycker det är jätte fint).
 
Om det blir en Molly eller en Maximilian (Milian) får vi vänta och se. Vad vi vet helt säkert just nu är iaf att det blir a little baby M
 
 

Möte på förlossningen

Idag hade jag ett möte på förlossningen inför mitt kommande snitt. Ett möte jag inte reflekterat över så mycket innan, tills det va en halvtimme kvar innan det va dags. Blev super nervös och fick världens klump i magen. Varför jag blev nervös visste jag inte riktigt och en klump i magen får jag alltid när jag är på fl. (ja jag har varit där några gången sen jag fick oliver) Jag tror nervositeten berodde på att jag inte riktigt visste vad som komma skall .
 
Hur som haver så hade jag inget att vara nervös inför. Fick träffa en super mysig bm och vi gick igenom hur snittet skulle gå till,pratade lite om förra fl, järntatueringen, mina mf mm.
Jag fick lite frågetecken utrett, fick framföra önskemål om vem som skulle göra snittet och sedan så sa jag att jag ville att en bm som jag inte litar på ett dugg och anser ha attitydsproblem skulle hålla sig borta från oss när vi va där och det skulle hon framföra till denne. Känns otroligt skönt och jag är väldigt nöjd med samtalet.
 
Men trots att jag fick lite frågetecken utrett och känner mig rätt säker på hur det kommer att gå till så vet jag att när det väl är dags så kommer jag att bli fruktansvärt nervös, både inför snittet och att behöva bo på bb igen,ngt jag inte alls är taggad för. Men har jag lite tur så var det inte säkert att vi behövde bo där heller, vi får se helt enkelt.
 
Vare sig jag är nervös inför snittet eller ej så längtar jag ngt otroligt efter att få träffa det lilla livet i magen, Olivers lilla syster/bror.
 
 

Bebislängtan

Här hemma är det inte bara jag och alex som längtar efter den lille utan Oliver längtar oxå. Han pratar väldigt mycket om bebisen och undrar: Var är bebisen? När kommer bebisen? Sover bebisen?
Han ska leka med bebisen, bära bebisen och gosa med bebisen i soffan. Lilla hjärtat, han kommer att bli så besviken när bebisen väl är här och han upptäcker att det inte blir så mkt lekande till en början :)
 
 
 
Tror dock inte att det kommer bli ngn större besvikelse då han är väldigt intresserad av och söt mot de små.
Så trots en möjlig besvikelse från ollis sida när han får träffa den lille för första gången och märker att det inte blir så mkt lekande så är jag säker på att han kommer att bli en väldigt fin storebror ♥
 
 
 

Gravid och familjefotografering

I måndags va vi och tog gravidbilder samt familjekort och jag är så nyfiken på att se hur de blev. Har sett ett par av dem då vi tog dem och de va kanon men vill se alla. Runt 350 kort blev det och det ska bli så kul att se resultatet och få välja ut vilka som ska göras förstoringar på mm. Har tänkt att några ska få pryda våran nytapetserade vägg och några ska få pryda våran svartvita fotovägg nere i gillestugan.
 
 
 
 
 
Tyckte att jag va enorm här men de korten vi tog i måndags visar en betydligt större mage. ♥
 
 
 

Graviditetsupdate

Trots att dagarna och veckorna rullar på i en väldans fart så känns det inte så när det gäller graviditeten. Där känns det som om jag mest står och trampar och inte kommer ngn vart.
Jag tror att det är många som tycker och tänker att det är dags att börja slappna av nu. Men det är lättare sagt än gjort. Finns inget annat jag hellre vill än att just kunna slappna av, få njuta av graviditeten och faktiskt börja tro på att jag ska bli tvåbarnsmamma om några månader. Men det går inte. Jag försöker men det går bara inte.
 
Min bm säger att jag måste försöka ta till mig det här och glädjas åt min graviditet. Men det handlar inte om det, det är klart att jag är glad. Jag är överlycklig, nästan lite för glad. Speciellt när den lille lever rövare i magen och sparkar utav bara sjuttsingen. Tänk att en spark i magen kan göra en så lycklig!
Men så fort den lille inte gett sig tillkänna på ett tag kommer oron. Har det hänt något? Har bebisen dött nu? Har den kanske gjort en så livlig kullerbytta att den råkat göra en knut på navelsträngen ? osv osv  Sådär håller jag på...
 
AngelSound har jag köpt för att försöka stilla oron när den väl flyger på mig. Men tror att det egentligen är på gott och ont att ha en sån här då det kan vara svårt att hitta hjärtljudet ibland och på så sätt säkert oroa mer än nödvändigt. Men hittills har det lugnat mig då jag hittat och fått höra hjärtljuden varenda gång.
Jag gör allt som går för att försöka dämpa oron och hade jag kunnat hade ja även köpt en ultraljudsmaskin. Men då även jag måste inse att det är en omöjlighet så jag får nöja mig med Angelsound.....
 
 
Hade ett möte med Gunnervik på sjukhuset idag angående mitt kommande snitt och det är en människa jag gillar skarpt. Hon lyssnar, tar en på allvar och hennes stöd betyder enormt mycket. Är otroligt tacksam för det.
 
Jag försöker att intala mig själv att jag faktiskt väntar barn, inte missfall och att den här gången kommer det att gå bra. Det är som sagt svårt men jag försöker och jag är glad för varje dag som går. Det betyder en dag närmre målet, en dag närmare då vi äntligen kommer att få träffa våran lille prick!
 

Min förlossningsberättelse

Allting började egentligen natten till fredagen men en satans mensvärk. Va precis som ett däck som satt och tryckte runt magen och ryggen och som höll sig i hela fredagen men va inget ja reflekterade över.

Sedan natten till lördagen sov jag inte en blund. Hade hela tiden undrat hur man skulle känna igen när det startade med värkar, hur en värk skulle kännas. Och tro mig det märker man .Började iaf förstå runt midnatt att det här kanske verkligen är värkar. Men inget jag vågade tro på riktigt. Jag började iaf klocka värkarna och de kom mellan 5 och 7 min mellanrum och höll i sig i ca 1-1.30min. Körde järnet på TENS maskinen hela natten och försökte bada en gng, men badet hjälpte inte. Försökte med alvedon men oxå det utan ngt resultat.

Framåt lördag fm började de avta och kom med en halvtimmes mellanrum istället så jag började tro att det va falsktalarm. satt ute i solen hela em och njöt av värmen mellan värkarna och trodde fortf att det va falskt alarm.
Framåt en började de komma vart tionde min och sen på kvällen kom de mellan 4 och 6 min igen och när kl va åtta sa jag till alex att vi får ringa till fl för jag måste ha ngt jag kan sova på ikväll annars kommer jag bryta ihop. Va helt slut då med tanke på att ja inte sovit en blund.
Vi fick komma in direkt till fl när jag förklarat hur läget va och de gjorde den vanliga kurvan och undersökte mig och det visade sig att ja va öppen 3 cm.Yeeiij duktiga linda tänkte jag, va riktigt stolt att ja öppnat mig så pass mkt på egen hand, trodde även att ja men det här kommer ju gå undan, hade helt fel kan ja ju säga.
Vi blev inskrivna vid halv nio tiden på lörd kväll och de gav mig tabletter så att jag skulle kunna få sova. Hjälpte dock inte utan vid 2 tiden fick de ge mig morfin, vilket va bra härligt kan ja meddela. Fick då sova till kl sex innan allt började igen.

På söndag morgonen
fick ja mig ett bad men det hjälpte inte alls. De undersökte mig emellanåt men det hände inte mkt. Slemproppen gick på fm men vattnet hade inga som helst planer på att gå.
Tror att det va framåt lunch jag fick flytta in i ett förlossningsrum där jag började med lustgas och vi blev totalt oskiljaktiga under resten av dagen.

Vid tre spräckte de hål på hinnorna och precis innan dess hade jag fått epidural och då va jag öppen 5cm. Hade alltså inte hänt så mkt .
Därefter va jag helt väck några timmar och det tackar jag lustgasen för. Vid sju tiden började jag få rejält ont och så kände jag att tröttheten kom ifatt mig och jag ville bara ge upp. Jag grät och bad dem öppna upp mig och avsluta det hela. Men icke de sa att de kan inte göra det för de måste tänka på mina förmodligen kommande barn. Jag sa det till dem att jag ska inte ha några fler barn!!! '
Efter mkt bönande om att de skulle öppna mig och utan resultat tänkte jag att jag skulle låtsas dö för då måste de ju iaf öppna upp mig. Vet att ja la huvudet åt vänstersida och mumlade nu ger jag upp för att de skulle förstå att nu dör jag men det dröjde inte länge förrän jag fick en värk till och det va helt omöjligt att spela död.

Krystvärkarna
kom vid 21.45 enl papprena och då fick jag ändå lite ny styrka. det va skönt att äntligen få ge utlopp för allt det onda. tyvärr hände det ingenting. Den lille låg med huvudet uppåt istället för neråt så han satt som en propp. Det slutade iaf med att de klippte upp mig och tog han med sugklocka inte mindre än 11 gng. För till en början hjälpte inte ens det så i mitt rum fanns både narkosläkare, två läkare och tre bm för att de började nu förbereda inför ett kommande snitt. Men till slut efter mkt om och men och många jävlarannamma tankar från min sida så kom våran lille kille till världen  den 10 april kl 22.37.

Tyvärr va det inte riktigt klart där heller för navelsträngen gick sönder så moderkakan ville inte släppa så jag fick åka ner och opereras direkt efter.
Men när kl va 00.30 va allt klart och vi fick åka in till bb.

Va inte riktigt den förlossningen jag hade tänkt mig kanske utan snarare tvärtom. Men hade aldrig klarat det här utan alex, varken under fl eller under de dagarna på bb. Det stödet och den hjälpen han gav va helt obeskrivligt. Och när jag ser han tillsammans med mini så smälter jag. Mina killar, så fina!!!
Även bm gör ett förbaskat bra jobb. Jag tackar speciellt en tjej som heter ida som va helt underbar och likaså johanna som försökte få mig på andra tankar genom att prata om när vi umgicks lite när vi va yngre.
Och trots en förbannad smärta och att man inte riktigt känner sig så hel så överlever man och vi fick världens finaste lilla kille på köpet, som vi fick ta med oss hem sen, ofattbart=)!

Och jag kan ju erkänna att jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet förräns nu!

BF 6 april

Idag är det bf för vår del men det blir nog ingen bebis idag heller. Helt ärligt så har inte tanken att gå över tiden funnits i mitt huvud, mkt med tanke på att ja varit så stor och alla sammandragningar ja hade från v 30 och lite framåt. Sedan så har alla i min närhet släppt kommentarer som " du kommer inte gå över tiden" " du kommer få mkt för tidigt" osv osv, vilket gjort att det satt sig lite.

Vet att man egentligen ska räkna med att gå över tiden men det ha ja inte direkt gjort. Förräns nu, nu är ja mer inställd på att bebis aldrig kommer att komma ut, inte självmant iaf. Och jag förstår honom/henne för h*n har det förmodligen jätte bra i min mage.

Man går bara och väntar på att det ska hända ngt, men samtidigt känns det såå långt borta.


ett väldigt bra boende om du frågar bebis

 


sängen är halvbäddad..

...och musikmobilen (tummen) är uppsatt.
Är dock inte så nöjd med mobilen, passar inte till tapeten och den ser inte sådär jätte rolig ut
men den får vi ha åtminstone så länge.



Min graviditet..

..hittills, har nog varit ganska lätt ändå. Jag har inte mått illa direkt och inte spytt överhuvudtaget, inga direkta krämpor.
Men klart att det varit jobbigt emellanåt ändå. I början va ja väldigt trött och hade en fruktansvärd huvudvärk som vägrade ge med sig. Mot slutet så ha ryggen krånglat och jag har samlat på mig en väldig massa vatten. så ja ha svullnat ordentligt vilket är bra jobbigt, ont i fötter och ont i händer.

Men det finns två saker som jag tyckt varit det jobbigaste under graviditeten och det första är vikten.
Ja låter kanske som man är väldigt utseendefixerad men ha man hållt koll på vikten hela tiden och tränat och rört på sig och helt plötsligt inte kan göra ett skit när siffrorna på vågen stiger med rasande fart så är det väldigt jobbigt.
När man tagit upp detta med ngn så skäms man nästan, för det är inte fint att känna så. Svaren man får är bara ja men d e helt normalt att gå upp i vikt, man ska göra det när man är gravid osv. Jo ja vet att det är normalt men det kan ju ändå kännas jobbigt, man känner sig ju inte fin. Och jag vill kunna känna mig fin och ändå känna att jag kommer bli en bra mamma.

Det andra är rädslan för att förlora bebisen. Under hela graviditeten har jag känt en så stark rädsla för att ngt ska hända, att ngt ska gå fel. Nästan så man varit besatt av den rädslan. Minsta lilla har gjort att jag mått skit dåligt och tänkt att nu är det kört.
Vet inte riktigt vad det beror på men jag tror att innan jag blev gravid så fanns det ingen tanke på att man kunde få missfall men sen fick jag en blödning och då va jag helt säker på att bebisen hade bestämt sig för att ge sig av. Men allt va bra men jag tror det va det som gjorde att jag kände den här rädslan konstant sen och jag gör det fortfarande. Den här rädslan har gjort att det varit svårt att njuta av graviditeten, har kunnat göra det så länge den lille gett sig till känna men så fort det är lugnt i magen tex så kommer tankarna tillbaka att det är ngt som är fel.
Antar att den här rädslan aldrig försvinner, just nu finns den ju för förlossningen, att ngt ska gå fel där.

Så även om krämporna inte varit så extrema så ha det ändå varit en ganska jobbig tid psykiskt. Samtidigt som man varit sjukt lycklig över vad som komma skall.


Ny vecka

Då va helgen över och det va måndag igen.
Idag ska jag ta tag i mitt liv igen och ta igen allt ja inte gjorde igår.
Först ut är ett besök hos bm, sedan blir det tvätt, städ och plock sen i em får vi se vad energin tar oss.


känslan av att det bor en riktigt stooor pojke i min mage blir starkare...

 


veckans mage

 

 

både joss och cam hade drömt inatt att bebisen kom

tyvärr va det ingen sanndröm, magen och innehållet är detsamma=)


är det bara jag, eller ser det ut som jag lagt på mig lite?


Bärsele

den här vill ja ha
vem känner sig generös?


finns på bla babyproffsen


Bomben



nu börjar bomben hänga lite


Är det säkert att det inte är tvillingar?!

en fras jag är oerhört trött på att höra.
nästa gng så ska personen få svaret.
-jo d e så, alla bm har missat det när det gjort sina olika UL
men nu har sanningen visat sig, det är tvillingar. ni har haft rätt och alla bm har haft fel!

boooring
har man inget vettigt att säga så säg inget alls


Jag visste inte vad som väntade mig

Här är jag i vecka 17+1
jag tyckte jag va gigantisk, mega stor helt enkelt.
ja visste verkligen inte vad som väntade...


kul att se skillnaden vecka för vecka=)


vecka 32+0


Tidigare inlägg
Design