Tiden bara rinner ju iväg som vi alla vet och snart är det dags för oliver att börja dagis(d kommer alltid heta dagis för mig o inte förskolan). Än är det några månader kvar men det säger ju bara svisch så är vi ju där. Och det här med dagis har jag verkligen blandade känslor inför.

Samtidigt som jag längtar o tycker det ska bli riktigt kul att komma tillbaka till jobbet så känns det samtidigt väldigt tomt att jag inte kommer att få träffa Oliver lika mkt på dagarna längre.
I början kommer jag inte jobba heltid men sen då!?! Då kommer jag bara att få träffa han i några timmar om dagen och det känns riktigt tråkigt och inte helt ok.

Jag förstår att dagis kan vara jätte bra för barnen då jag tror de utvecklas och lär sig en hel massa positivt( självklart en hel del negativt oxå) och att det är bra för den sociala biten osv.  Men det är bara det att jag känner sådan avundsjuka o orättvisa. Jag blir avundsjuk på att andra människor ska få spendera mer tid med min lilla stjärna än vad jag själv kommer att få göra. Och det känns orättvist att jag kommer att missa så himla mkt av hans uppväxt. Ja så känner jag.

Jag är säker på att Oliver kommer att älska att vara på dagis och jag är säker på att det är nyttigt för han oxå då han tex behöver lära sig att han inte alltid kan få all uppmärksamhet. Så det är kanske egoistiskt det jag känner, för dagis kommer säkert ge han jätte mkt.
Jag vet inte man kanske vänjer sig vid tanken och man får väl helt enkelt acceptera det. Men är det verkligen helt rätt att man bara ska få träffa sin familj ett par timmar om dagen? Är det verkligen så det ska vara?

Nu är det ju som sagt några månader kvar tills han ska börja så vi ska se till att njuta så mkt det bara går av den här tiden och så får vi ta tag i dagisbiten o mina känslor för det då.