..hittills, har nog varit ganska lätt ändå. Jag har inte mått illa direkt och inte spytt överhuvudtaget, inga direkta krämpor.
Men klart att det varit jobbigt emellanåt ändå. I början va ja väldigt trött och hade en fruktansvärd huvudvärk som vägrade ge med sig. Mot slutet så ha ryggen krånglat och jag har samlat på mig en väldig massa vatten. så ja ha svullnat ordentligt vilket är bra jobbigt, ont i fötter och ont i händer.

Men det finns två saker som jag tyckt varit det jobbigaste under graviditeten och det första är vikten.
Ja låter kanske som man är väldigt utseendefixerad men ha man hållt koll på vikten hela tiden och tränat och rört på sig och helt plötsligt inte kan göra ett skit när siffrorna på vågen stiger med rasande fart så är det väldigt jobbigt.
När man tagit upp detta med ngn så skäms man nästan, för det är inte fint att känna så. Svaren man får är bara ja men d e helt normalt att gå upp i vikt, man ska göra det när man är gravid osv. Jo ja vet att det är normalt men det kan ju ändå kännas jobbigt, man känner sig ju inte fin. Och jag vill kunna känna mig fin och ändå känna att jag kommer bli en bra mamma.

Det andra är rädslan för att förlora bebisen. Under hela graviditeten har jag känt en så stark rädsla för att ngt ska hända, att ngt ska gå fel. Nästan så man varit besatt av den rädslan. Minsta lilla har gjort att jag mått skit dåligt och tänkt att nu är det kört.
Vet inte riktigt vad det beror på men jag tror att innan jag blev gravid så fanns det ingen tanke på att man kunde få missfall men sen fick jag en blödning och då va jag helt säker på att bebisen hade bestämt sig för att ge sig av. Men allt va bra men jag tror det va det som gjorde att jag kände den här rädslan konstant sen och jag gör det fortfarande. Den här rädslan har gjort att det varit svårt att njuta av graviditeten, har kunnat göra det så länge den lille gett sig till känna men så fort det är lugnt i magen tex så kommer tankarna tillbaka att det är ngt som är fel.
Antar att den här rädslan aldrig försvinner, just nu finns den ju för förlossningen, att ngt ska gå fel där.

Så även om krämporna inte varit så extrema så ha det ändå varit en ganska jobbig tid psykiskt. Samtidigt som man varit sjukt lycklig över vad som komma skall.