Allting började egentligen natten till fredagen men en satans mensvärk. Va precis som ett däck som satt och tryckte runt magen och ryggen och som höll sig i hela fredagen men va inget ja reflekterade över.

Sedan natten till lördagen sov jag inte en blund. Hade hela tiden undrat hur man skulle känna igen när det startade med värkar, hur en värk skulle kännas. Och tro mig det märker man .Började iaf förstå runt midnatt att det här kanske verkligen är värkar. Men inget jag vågade tro på riktigt. Jag började iaf klocka värkarna och de kom mellan 5 och 7 min mellanrum och höll i sig i ca 1-1.30min. Körde järnet på TENS maskinen hela natten och försökte bada en gng, men badet hjälpte inte. Försökte med alvedon men oxå det utan ngt resultat.

Framåt lördag fm började de avta och kom med en halvtimmes mellanrum istället så jag började tro att det va falsktalarm. satt ute i solen hela em och njöt av värmen mellan värkarna och trodde fortf att det va falskt alarm.
Framåt en började de komma vart tionde min och sen på kvällen kom de mellan 4 och 6 min igen och när kl va åtta sa jag till alex att vi får ringa till fl för jag måste ha ngt jag kan sova på ikväll annars kommer jag bryta ihop. Va helt slut då med tanke på att ja inte sovit en blund.
Vi fick komma in direkt till fl när jag förklarat hur läget va och de gjorde den vanliga kurvan och undersökte mig och det visade sig att ja va öppen 3 cm.Yeeiij duktiga linda tänkte jag, va riktigt stolt att ja öppnat mig så pass mkt på egen hand, trodde även att ja men det här kommer ju gå undan, hade helt fel kan ja ju säga.
Vi blev inskrivna vid halv nio tiden på lörd kväll och de gav mig tabletter så att jag skulle kunna få sova. Hjälpte dock inte utan vid 2 tiden fick de ge mig morfin, vilket va bra härligt kan ja meddela. Fick då sova till kl sex innan allt började igen.

På söndag morgonen fick ja mig ett bad men det hjälpte inte alls. De undersökte mig emellanåt men det hände inte mkt. Slemproppen gick på fm men vattnet hade inga som helst planer på att gå.
Tror att det va framåt lunch jag fick flytta in i ett förlossningsrum där jag började med lustgas och vi blev totalt oskiljaktiga under resten av dagen.

Vid tre spräckte de hål på hinnorna och precis innan dess hade jag fått epidural och då va jag öppen 5cm. Hade alltså inte hänt så mkt .
Därefter va jag helt väck några timmar och det tackar jag lustgasen för. Vid sju tiden började jag få rejält ont och så kände jag att tröttheten kom ifatt mig och jag ville bara ge upp. Jag grät och bad dem öppna upp mig och avsluta det hela. Men icke de sa att de kan inte göra det för de måste tänka på mina förmodligen kommande barn. Jag sa det till dem att jag ska inte ha några fler barn!!! '
Efter mkt bönande om att de skulle öppna mig och utan resultat tänkte jag att jag skulle låtsas dö för då måste de ju iaf öppna upp mig. Vet att ja la huvudet åt vänstersida och mumlade nu ger jag upp för att de skulle förstå att nu dör jag men det dröjde inte länge förrän jag fick en värk till och det va helt omöjligt att spela död.

Krystvärkarna kom vid 21.45 enl papprena och då fick jag ändå lite ny styrka. det va skönt att äntligen få ge utlopp för allt det onda. tyvärr hände det ingenting. Den lille låg med huvudet uppåt istället för neråt så han satt som en propp. Det slutade iaf med att de klippte upp mig och tog han med sugklocka inte mindre än 11 gng. För till en början hjälpte inte ens det så i mitt rum fanns både narkosläkare, två läkare och tre bm för att de började nu förbereda inför ett kommande snitt. Men till slut efter mkt om och men och många jävlarannamma tankar från min sida så kom våran lille kille till världen  den 10 april kl 22.37.

Tyvärr va det inte riktigt klart där heller för navelsträngen gick sönder så moderkakan ville inte släppa så jag fick åka ner och opereras direkt efter.
Men när kl va 00.30 va allt klart och vi fick åka in till bb.

Va inte riktigt den förlossningen jag hade tänkt mig kanske utan snarare tvärtom. Men hade aldrig klarat det här utan alex, varken under fl eller under de dagarna på bb. Det stödet och den hjälpen han gav va helt obeskrivligt. Och när jag ser han tillsammans med mini så smälter jag. Mina killar, så fina!!!
Även bm gör ett förbaskat bra jobb. Jag tackar speciellt en tjej som heter ida som va helt underbar och likaså johanna som försökte få mig på andra tankar genom att prata om när vi umgicks lite när vi va yngre.
Och trots en förbannad smärta och att man inte riktigt känner sig så hel så överlever man och vi fick världens finaste lilla kille på köpet, som vi fick ta med oss hem sen, ofattbart=)!

Och jag kan ju erkänna att jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet förräns nu!