Förra v hade hon ett magvirus, kräktes o gjorde nr två om vartannat samtidigt som hon inte åt. Så under en hel natt hade vi kontakt med jkpg 1 gng i timmen samtidigt som vi fick tvångsmata henne. Till slut fick vi i henne lite å hon kunde behålla det. 

Våran annars så glada tjej.

Hon blir förkyld och i torsdags va vi uppe på sjukhuset för att hon va tvungen och inhalera lite då hon hostade å andades lite tungt. Sen igår blev hon sämre ganska fort. Hon bubblade, sov, andades häftigt, matvägrade och blev helt slö. Det fick

helt enkelt bli en resa upp till Ryhov.  Det visade sig att våran fina älskling har fått det omtalade RS viruset. Så nu är jag och molly inlagda. Hon ligger uppkopplad med en massa sladdar och även fast det går bra så länge hon får hjälp med andningen så gör det riktigt ont i mammahjärtat att se sin lilla bebis såhär. 

Nu ska vi lägga all fokus på att bli friska. Vill inget hellre än att våran pigga, matglada lilla tjej ska bli sig själv igen. Varenda litet leende hon orkar med är guldvärt för mig just nu. Läkaren tror iaf att vi nått kulmen nu så snart vänder det .

Det är inte mkt annat som betyder ngt än att ens älskade barn får vara friska! 

Hade mer än gärna hellre varit ute o njutit av solen men då båda barnen inte är helt pigga så är det lika bra att försöka beta av högen. 

Då en del frågat vad Mollys önskar sig i doppresent så knåpade jag ihop ett litet sk kollage. Som ni ser är det vitt och rosa som dominerar i färgval. Det är de färger hon kommer att ha på sitt rum tillsammans med grått och svart.

 

En väldigt lugn och snäll tjej är det som är rätt nöjd med livet, så länge hon får rejält med mat, matälskare precis som storebror, och får blöjan bytt så fort det hänt ngt. 

Trots att hon är en riktig kräkbebis ( går åt många ombyten för både henne o mig) så ökar hon i vikt vilket är väldigt skönt. Tror att molly kommer att bli en tungviktare precis som storebror.

Hon sover fortfarande största delen av dygnet och när hon inte gör det så äter hon eller myser med ngn av oss andra. Hon besöker gymmet ngn gng om dagen oxå där storebror försöker visa hur man ska göra men än så länge är det bara mat och sömn som är det stora intresset.

Fina lilla Molly - så älskad från första stund! 

Att ligga på bb igen va inget jag såg fram emot överhuvudtaget efter förra gången. Även om jag hade blivit lovad att det skulle bli mycket bättre nästa gång och att jag skulle bli väl omhändertagen så var det ändå ngt som kändes jobbigt.

 

I nov när jag va på ett möte inför det planerade snittet så pratade vi om min förra fl och min vistelse på bb. Och jag berättade även då hur jag kände inför att ligga på bb, det va alltså inget jag såg fram emot. Det kändes dock lite bättre när jag blev lovad att Alex skulle få bo kvar hela vistelsen, vilket kanske inte betydde att vi kunde bo på just bb utan kanske på gyn eller fl och att Christina skulle genomföra snittet. Sa även till om att jag ville att bm L**i skulle hålla sig borta och det skulle hon framföra.

 

Så även om bb inte va ngt ställe jag längtade till så kändes det ändå ok när jag rullades in där i torsdags.

Ett eget rum med toalett och dusch samt en tv blev vi tilldelade.

 

 

I slutet av november fick vi reda på vilken dag det va dags att träffa våran lilla skatt som bosatt sig i min mage.  Den 23 januari va det dags och en lååång väntan började...

 

Men till slut va det iaf äntligen dags. Klockan 0700 skulle vi befinna oss på förlossningen för att påbörja förberedelserna inför ett planerat snitt. Konstigt nog hade jag inte varit ett dugg nervös innan och jag va rätt lugn när dagen väl va här oxå.

Vi blev uppkopplade för att göra en ctg kurva och sedan fick jag dropp samt såna där snygga sjukhuskläder och även Alex fick sätta på sig en snygg outfit. Klockan nio va det dags men strax innan fick vi reda på att det blir uppskjutet till kl tio istället. En väntan som kändes lika lång som hela graviditeten och det va då jag faktiskt började bli nervös.

 

 

Till slut rullades jag iaf ner mot operation och det va dags för spinalbedövningen. Det va den delen av snittet som jag va mest nervös inför. Kommer det göra ont? Tänk om den inte tar? Tänk om den aldrig släpper?

Den gjorde inte ont men va inte heller någon skön upplevelse. Däremot blev det lite nervöst då jag fortfarande kunde lyfta mina fötter. Såklart... jaha och vad händer nu... klart detta ska hända mig... detta lär ju gå åt pipan...f*n va detta kommer göra ont...Va tankarna som gick igenom huvudet just då.

 

Men snittet gick bra. Det va en riktigt häftig känsla, inget som gjorde ont men samtidigt så känner man hur de drar och sliter i magen och till slut är det som om all luft försvinner i magen och den blir helt platt. Då hörs ett litet skrikande och jag förstår att den lilla skatten äntligen är ute. Ute på rätt sida om magen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en väntan som känns som en evighet. En väntan som jag aldrig trodde skulle ta slut så är våran älskade skatt äntligen här.