I slutet av november fick vi reda på vilken dag det va dags att träffa våran lilla skatt som bosatt sig i min mage.  Den 23 januari va det dags och en lååång väntan började...

 

Men till slut va det iaf äntligen dags. Klockan 0700 skulle vi befinna oss på förlossningen för att påbörja förberedelserna inför ett planerat snitt. Konstigt nog hade jag inte varit ett dugg nervös innan och jag va rätt lugn när dagen väl va här oxå.

Vi blev uppkopplade för att göra en ctg kurva och sedan fick jag dropp samt såna där snygga sjukhuskläder och även Alex fick sätta på sig en snygg outfit. Klockan nio va det dags men strax innan fick vi reda på att det blir uppskjutet till kl tio istället. En väntan som kändes lika lång som hela graviditeten och det va då jag faktiskt började bli nervös.

 

 

Till slut rullades jag iaf ner mot operation och det va dags för spinalbedövningen. Det va den delen av snittet som jag va mest nervös inför. Kommer det göra ont? Tänk om den inte tar? Tänk om den aldrig släpper?

Den gjorde inte ont men va inte heller någon skön upplevelse. Däremot blev det lite nervöst då jag fortfarande kunde lyfta mina fötter. Såklart... jaha och vad händer nu... klart detta ska hända mig... detta lär ju gå åt pipan...f*n va detta kommer göra ont...Va tankarna som gick igenom huvudet just då.

 

Men snittet gick bra. Det va en riktigt häftig känsla, inget som gjorde ont men samtidigt så känner man hur de drar och sliter i magen och till slut är det som om all luft försvinner i magen och den blir helt platt. Då hörs ett litet skrikande och jag förstår att den lilla skatten äntligen är ute. Ute på rätt sida om magen.