Hjärtat mitt blir så varmt när jag ser hur lycklig han blir av dessa skydd. Och när han kollar sig själv i spegeln och jag hör han säga: pappa hur cool är inte jag. Jag kan inte fatta hur cool jag är. Då nästan spricker jag sv glädje. 

Vi har dock ett litet problem. Han ska absolut inte spela hockey med killarna i hans ålder, nej ,  utan det ska vara med de stora. Han ska minsann spela med Marcus. För oliver är faktiskt bra, så han kan spela med de stora, påstår han. 

Jag vet inte vad jag ska säga, jag låter han helt enkelt flyga runt uppe bland molnen en stund. Det är inte så lätt att hålla sig för skratt när han är så här självsäker och dessutom bara älskar jag hans nyvunna självförtroende!