Visst har jag alltid känt att det kan vara lite jobbigt emellanåt och lämna sitt barn på dagis/förskola.  Trivs han? Är de andra barnen snälla? Har han några kompisar? Är personalen/vikarien pålitlig? Jag är oerhört nöjd med den förskolan vi har och skulle inte vilja byta och jag känner även en liten nervositet ifall nu inte M skulle komma in där. Vad gör jag då?!  Men ändå poppar ju dessa frågor upp emellanåt. Mer nu för tiden än innan. Fast nu för tiden handlar det inte om han trivs eller hurvida han har kompisar eller inte utan nu handlar det mest om han är trygg på förskolan.

 

Jag har nämnt den här förskolan förr, det är en förskola här som jag inte har mkt till övers för då jag har hört både det ena och det andra från olika håll om det. Tex att det är en väldans rullians på personalen, obehörig personal som inte presenterar sig så man avrken vet om de är föräldrar eller personal eller har koll på barnen alls samt en hel del annat som gör att jag tycker synd om barnen som går där.

För några veckor sen hände det en incident vid matbordet där då 3 pojkar va inblandade, ingen stor grej i sig men ändå något som inte ska hända. Två veckor efter händelsen berättar personalen detta för vederbörande föräldrar att de ser allvarligt på detta och att det har anmälts. (Det har nämligen kommit en ny regel (lag?) där alla händelser ska anmälas till en viss nämnd. Vilket är väldigt bra då man kanske kan följa upp och åtgärda problemen som finns!)

Men tillbaka till händelsen, de väljer alltså att vänta 2 veckor om ngt de anser vara allvarligt,innan de berättar för föräldrarna vad som hänt och noteras ska ändå göras att då hade de inte ens berättat det för den drabbade pojkens föräldrar.  Bara det är under all kritik. Det ifrågasattes då vad personalen var då detta hände och denna sa att hon va borta i 3 minuter för att torka ett annat barn. Och där anser jag att problemet är!!!!!

Det fanns alltså bara en personal under lunchen och denna gick iväg i 3 hela minuter till ett annat rum och lämnade ett gäng 4-5 åringar helt ensamma. Jag mår dåligt och känner en inre panik när jag tänker på vad som hade kunnat hända under dessa 3 minuter. Ett barn sätter i halsen..... En annan springer runt och leker med gaffeln/kniven och snubblar.... Någon kanske blir arg och slår en annan med besticken.... Det kan hända hur mycket som helst på dessa tre minuter. Det är ju ändå barn det handlar om!

 

Att det råder en enorm brist på dagispersonal är ju känt. Och att det bara finns en personal emellanåt är inget som de på förskolan kan råda över. Det beror enbart på nedskärningar och att det ska sparas pengar hit o dit i kommunerna. Personalen på förskolorna kan inte längre garantera barnens trygghet då de inte har de resurserna som krävs och det är ju hemskt! En personal på 12 barn tycker tex jag är alldeles för lite. Dessutom så blir även personalen lidande för dessa besparingar då det orsakar en jätte lik  press samt att det orsakar en enorm stress för dem.

Jag förstår att det måste sparas pengar men det är inget som borde få drabba varken barnomsorgen eller älderomsorgen heller för den delen. Det är ju liv det handlar om. Varför sparar man inte in på sådant som är mindre självklart istället. För att ta något exempel, rondellkonsten tex, som kostar en mindre förmögenhet, överbetalda kommunarbetare/politiker eller alla miljoner som läggs ner på nybyggandet av tex Gummifabriken. Jag tycker ändå att en sådan grej som Gummifabriken är ett megalyft för lilla Värnamo, M E N om jag måste välja så ser jag hellre att de pengarna läggs på barnomsorgen istället då jag vill att mina barn ska få en bra start och att de ska få vara trygga när de är på förskolan och att även jag kan känna ett lugn när jag lämnar dem där. Och det, det är viktigare än något annat.

Det är verkligen dags nu att kommunerna öppnar ögonen och ser till det som är det verkligt viktiga här i livet innan det händer något allvarligt. Alla har väl rätt att känna sig trygga på sin arbetsplats, både när det kommer till våra älskade barn och även de vuxna.

 

Våra guldklimpar - det dyrbaraste vi har!