När pappan i huset blir klädansvarig
Man kan ju tror att det är smärtan som är den värsta/jobbigaste delen av den här rehabiliteringsdelen. Men det är det inte. Det jobbigaste är att vara otillräcklig o otillgänglig. Jag finns här men ändå inte. Jag ligger här och hör hur tex Molly gråter eller hur Oliver vill ha hjälp med ngt, jag är här men kan ändå inte hjälpa, inte trösta.
Jag ser leksaker ligga på golvet, disken i köket o de döda blommorna i vasen som måste slängas men jag kan inte göra ngt åt det.
Det är det värsta smärtan kommer i andra hand.
Alex är den som får ta hand om allt här hemma nu - både när det kommer till barn, hem o hushåll. Något han klarar med bravur, möjligtvis att jag har lite åsikter när det kommer till städningen o att plocka undan, men tror tex att när det kommer till matlagningen så ska han nog få fortsätta med att briljera lite i köket även när jag är bättre.
Något som han däremot kanske inte ska fortsätta med är att vara ansvarig för barnens klädsel.
Idag skickades Molly iväg till dagis i detta:
Stackars lilla M
Strumpbyxor o en tröja
Strumpbyxor är inte byxor!
(Inte leggings heller för den delen)
Man kan inte vara bra på allt min älskade A och när det kommer till barnens kläder så tar jag hand om det i fortsättningen. ❤️
Kommentarer
Trackback
