Så imorse lossade vi igen och det va dags för duschen. Men så fort korsetten var av så svartnade det för ögonen o det började tjuta i öronen.  Oerhört jobbigt så var tvungen att ta mig till sängen igen för att lägga mig ner. 

Innan operationen så var jag säker på att efter en vecka är jag fit-for-fight igen.  Även om det är ett par dagar kvar tills det gått en v så känns det som att jag va helt ute o cyklade när jag sa så. Visste inte alls vad detta innebar - smärta visste jag, men allt runtomkring som egentligen är det värsta hade jag ingen som helst aning om. Och det stressar mig lite att tiden går så fort men att jag fortf är så hjälplös. Det går framåt det gör det, men i min smak är framstegen för små.

Som ni säkert förstår är tålamod inget som jag har mycket av. Det här med att ligga hemma , inte göra ngt o känna sig helt onyttig är inte min melodi. Och utöver det behöver jag nämna det enormt dåliga samvetet gentemot alla men speciellt mina barn?! 

Tänkte först lägga ut en bild på min mage som vi tog igår efter att korsetten är borta. Men väntar nog lite med det.

Det var dagens negativa nu ska jag tänka på hur mycket lättare jag reser på mig idag jämfört med häromdagen 😊👍.