Nu har jag varit hemma i ett helt år. Ett helt år har gått, det är helt sanslöst. Det har gått så fort så det är skrämmande.

 

Elva månader har hon nu hunnit bli våran Molly. Elva månader av glädje, stolthet, tacksamhet och enorm kärlek. 

 

 

Nytt: hon går bättre och bättre nu. Vi springer fortf efter henne när hon sätter fart ifall att hon skulle ramla. Fort går det oxå, de där små benen hon har pinnar på ordentligt.  Så just nu är det full fart här hemma med andra ord inte en lugn stund.

Gillar att hosta och så länge vi säger hosthost så hostar hon. Det kan med andra ord hålla på i en evighet. 

Säger man puss så slänger hon iväg en slängpuss på sitt lilla vis nämligen som om hon leker indian.

Hon är helt besatt av sin pappa. Så fort han kommer hem ser hon inget annat utan springer direkt fram till honom. Och hon vet som sagt oxå precis hur hon ska göra för att linda han runt lillfingret. 

Tänder: sju små tänder har hon. Fyra uppe o två där nere.