Just då när doktorn sa att vi fick åka hem kände jag en rejäl lättnad. En lättnad att nu är allt över, nu är mardrömmen över och Molly håller nu på att bli frisk. Men såhär på kvällskvisten känner jag nästan lite smått panik. Nu är hon inte längre övervakad utan nu sover hon helt å hållet på egen hand utan att ngn maskin kontrollerar andningen och det skrämmer mig. Vetisjuttonom jag kommer att våga somna.  Men samtidigt  så skulle ju inte doktorn säga att allt va bra om det inte va det, eller hur?!

Då det tydligen är lätt att bli dålig igen, så på läkarens order så ska oliver inte gå till dagis ett par v framöver för att undvika att ta hem mer baciller och han ska även bo hos mamma ett par dagar eftersom han har lite hosta. Allt för att försöka undvika en repris. 

Samtidigt som jag skrivit detta inlägg har jag kollat mollys andning tre gng.... Detta kommer att bli en låång natt.