Igår hade vi en lite tuff dag här hemma. Det va fullt ös på Oliver, non stop. Allt skulle ut både från lådor och skåp och så fort jag plockat in i ett skåp skulle nästa rivas ut och så höll det på...

 

Till slut stoppade jag duracell oliver i vagnen för en promenad till stan och för ett litet besök hos Niclas o Karin. När vi kom hem sen så tänkte jag att nu är det inte långt kvar tills lilleman ska sova så nu borde han ju va trött. Icke! Det va full rulle igen och till slut va olyckan oundviklig. En kant som jag inte ens tänkt på trillade han in i och när jag såg blodet trodde jag att jag skulle falla ihop o dö! Visste inte riktigt vad jag skulle göra, kunde lixom inte se hur djupt det va och jag kan ingenting om sånt här och skulle lika gärna kunna åka upp till sjukhuset för en ynka  liten skråma. Så tänkte att jag ska inte stirra upp mig i onödan utan jag ringde yvve så de kom hit för att kolla på såret. När de kom hade de slutat blöda och då kunde man se att det åtminstone inte behövdes sy så de hjälpte mig att tejpa ihop det lilla såret.

 

Den här gången gick det ju bra. Men usch va läskigt det är att det kan gå så snabbt.Vet att detta inte är sista gången Oliver kommer att ramla och slå sig och jag vet att man inte kan förutse alla möjliga risker, men jag önskar att man kunde!

 

Det såg nog läskigare ut än va det va pga blodet eftersom det tog inte många minuter innan han va i sitt vanliga esse.