Ibland förstår inte jag hur sjutton jag kunde ha sån tur att ha träffat Alex.
Att genom en utekväll i Halmstad träffar jag killen som jag ska spendera resten av livet med( hoppas jag). O det visar sig att han bor i samma hus som mina morföräldrar här i vmo. Är det ren tur eller är det ödet?


Innan jag träffade Alex va d utekvällar o fest på helgerna o jobb på vardagarna som gällde. Då va det jätte roligt men inte speciellt meningsfullt.
Att vi två år senare får världens finaste lilla pojke va som att sätta guldkant på vardagen. Hela livet fick plötsligt en mening.
Jag älskar mina fina pojkar o mitt liv är verkligen som bäst när jag får spendera det med dem! Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna att vara såhär lycklig. För det är nästan skrämmande hur mkt jag känner för dessa två människor.


Innan jag träffade Alex trodde jag att jag visste va kärlek va, jag hade ingen aning.