Knall fall o det blev sjukdom här hemma!
Snoret rinner, hostattacker, nysattacker o 38,9 graders feber. Tyvärr är det inte jag som är sjuk utan oliver. Hade det varit jag som haft 38,9 så hade jag varit helt död men oliver lyckas hålla sig uppe för lite lek ändå. Han är starkare än mamma antar jag! Däremot är hans gräns mellan lycka o förtvivlan ganska så tunn idag.
Trots det lyckas han slänga iväg ett charmigt leende lite då o då, fast det är klart det sitter rätt långt inne för det är inte mkt som passar herrn.

Sen i söndags har han kört ngn form av vällingstrejk o jag har undrat vad det berodde på men det kanske är för att han är sjuk?! Det kanske inte smakar helt enkelt. Men man får kämpa för att få i han vätska nu.
Såhär dålig har han inte varit förut och det gör ont i hjärtat när jag ser att han mår så dåligt. Det är ju så svårt när de inte kan säga var det tex gör ont ngnstans.

När jag va liten o frågade mamma vad hon önskade sig så sa hon alltid: Att alla får vara friska! Och jag tycker alltid hon va så töntig när hon sa så o tyckte hon kunde önska sig ngt riktigt istället.
Nu när jag själv är vuxen o har barn tycker jag inte alls det är töntigt. Man vill ju inget hellre än att ens älskling o alla nära få vara friska! Inget annat betyder ngt egentligen.

Nu sover lilleman men man hör hur han hostar där inne. Hoppas att lite sömn gör skillnad o att han vaknar pigg o glad imorgon.