Inskolningsdags

Idag är det dags för våran lilla fartdåre att börja på dagis. Älskade killen har blivit stor nu.

 

Även om jag vet att det är ett bra dagis, med rutinerad personal osv så kan jag inte hjälpa att ja är lite orolig och en aning nervös. Tänk om han inte trivs ...har de koll hela tiden..får han den hjälp/uppmärksamhet han behöver...tänkt om ngn glömmer stänga grinden och han "rymmer"...vet de  verkligen va de gör...är han trygg... tänk om han sitter helt själv hela dagarna...är alla barnen snälla...??? Osv.. 

 

Ja tankarna är många och ibland får jag nog det att låta som om ingen annan är kapabel till att ta hand om oliver förutom vi och det vet jag är helt fel. Man är väl bara lite av en hönsmamma kanske men det är ju faktiskt det dyrbaraste vi har, då får man vara en aning nervös o orolig.

 

Bortsett från mina nervösa- och egoistiska tankar om att Oliver borde vara med mig hela dagarna och att fröknarna på dagiset han ska börja på är lyckligt lottade för att de kommer få spendera dagarna med våran fina kille så tror och hoppas jag att dagis blir en lycklig plats för vår älskade ängel.

 

 

 

 

 

Oscar börjar på måndag och jag funderar på precis samma saker. Så klart vi är bäst på att ta hand om våra egna ungar men än så länge är vi inte miljonärer så vi får väl snällt jobba som alla andra ;D

Hehe, jag tycker nästan tvärtom fast kanske är för att jag är kille/pappa ;-)

Tycker det ska bli skönt att båda barnen börjar förskolan nu :-) Sen är det klart att man är lite orolig för dem men samtidigt får de ju så himla roligt med massa kompisar... Det kan ju aldrig vi föräldrar ersätta :-)