Sista jobbveckan för mig och magen nu också. Lite svårt att förstå att jag ska vara mammaledig sen. Jag, mamma. Detta slog mig först för några veckor sen att jag faktiskt skulle bli just det, mamma. För det fanns lixom inget liv efter just b.f, jag kunde inte se det. Det va lixom domedagen, dagen jag skulle dö på. Det är fortfarande svårt att föreställa sig hur livet kommer bli efter att bebisen tittar fram men jag försöker iaf inte att se b.f som domedagen.

Ena dagen är jag livrädd för förlossningen andra dagen känner jag mig rätt lugn. Det jobbigaste är att inte veta alls vad som väntar, jag vill ju helst ha kontroll på situationen men ha insett att det inte riktigt går. Vilket fall som helst så längtar jag till den dagen det är dags, fast ännu mer längtar jag ju tills det är över och jag får träffa den lille som bökat runt i magen.