Från att för ngn vecka sedan känna att livet leker igen så känns det en aning tyngre nu och sen några dagar tillbaka och det stör mig. Jag har svårt för folk som tycker synd om sig själva och jag gillar ännu mindre när det är jag som tycker synd om mig själv. Och är det ngt jag har ännu svårare för så är det när andra tycker synd om mig, det klarar jag bara inte.

 

Livet är som en bergochdalbana, det uttrycket är väl ngt som de flesta av oss känner igen. Och likaså kan känna igen sig i oxå. Jag antar att det är så det ska vara för om livet alltid skulle vara på topp så hade man ju inte riktigt vetat vad sann lycka är, eller.....

 

Ngt eller rättare sagt några som däremot alltid får mig på topp igen och som gör mig oerhört lycklig så är det dessa två.

Den kärlek jag känner för dessa två killar är ganska mäktig.